nothingmorethanthoughts

Så mycket jävla texter om brustna hjärtan, ångestfyllda tonaårssjälar, äckliga tankar. Blir frustrerad. Vill bara att alla ska fatta att det sitter i skallen, att det sitter i inställningen till livet. Det vet jag nu. Det hjälper inte om jag grottan ner mig i mina äckliga tankar och tror att jag inte har något val. För det har jag. Och jag är stark. För så pass mycket negativa tankar jag kan skapa mot mig själv måste betyda att jag är stark, tänk om jag bara kunde använda styrkan att hjälpa istället för att stjälpa mig själv.

Jag är en femtonårig tjej med ett hjärta som värker och ångest ut i fingerspetsarna. Eller är det verkligen så? Jag är en femtonårig tjej som har makt över mitt liv, makt över mitt mående. Jag bestämmer.

Jag tror, nej förresten jag vet, att man kan vända tankfullhet och fundersamhet till något bra. Att man kan dra fördel av det, man borde kanske vara stolt att man har något bakom pannbenet trots allt. För det har jag, om än jag tycker det är alldeles för mycket. Tankar är bra om det används på rätt sätt och uppskattas på rätt sätt.

Jag rycker upp mig, men känner hur klumpen växer. Vill gråta och släppa ut alla tårar, men då är man svag. Jag biter ihop och sparar tårarna inom mig, trots att det bränner bakom ögonen. Fast det där är inte sant, tårarna rinner som aldrig förr. Faktumet att alla jävla saker vi håller på med är så meningslöst, saknar mening och poäng. Vi bara gör det. Vill leva efter att det finns en mening i allt, att varje bit görs speciellt för att sen pusslet ska bli av ett av de vackraste motiven någonsin. Musiken strömmar ur högtalarna " Jag höll ett tal som var för långt, ingen skrattade åt poängen. Kanske för jag hade glömt, vad poängen är med allt det här.....dansa fastän hjärtat brister, dansa fastän du inte är här" Jag måste bita ihop. Den bästa utvägen ur livet är faktiskt rakt framåt, att leva det till fullo. Deprition, usch vilket ord, leder bara till ytterligare deprition. Det om något är meningslöst. Men det är inte mitt fel att det blir såhär, det bara blir så. Mina dumma jävla tankars fel. De lever sitt eget lilla liv. Men hallå, det är ju DINA tankar, ingen annans, faktiskt DU som bestämmer. Jag önskar att jag kunde styra över mina tankar. Inget mer än bara dina tankar, ta bara makten, sen är det du som bestämmer.

Jag är delad i varje liten sak, jag är delad i mitt humör, det finns två versioner av mig. Den dåliga vinner alltid. Ja, om du inte aktivit själv bestämmer och kontrollerar, då flyter allt bara på och då vinner den onda sidan, de dåliga tankarna, det dåliga humöret, det dåliga måendet. Det är så jobbigt att må bra. FEL, det jobbiga är när man har mått bra en längre tid men sen inte gör det, för ett tag. Men det är så jobbigt att falla tillbaka. Må vara sant, men så småningom faller du inte längre lika lågt, då gör det inte lika ont. Musiken fortsätter spela..."What doesn't kill you makes you stronger....What doesn't kill you makes a fighter" Det är nog dags att börja leva. Vi hörs om några månader, när jag är redo. Sluta nu, man börjar leva nu, idag, inte imorgon eller om en vecka. Nu. Men jag vågar inte. "Om du aldrig provat hur kan du då vara säker? Jag börjar tro att vi kan gå genom eld"

Jag vill, men jag kan inte, jag vågar inte
Jag vill ,jag kan, jag vågar. Framförallt, jag ska.