Ett utdrag ur mitt liv. Ur mitt perspektiv
Klasskamraterna spelar boll, jag önskar att jag vore lite mer som de.
Vid protesfabrikens stängsel, la du din hand på min axel och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig. Håkan ekar i hörlurarna, för att sen ge plats för Winnerbäck.
Jag har spridit lite värme
Dom här väggarna rasar och jag vet inte vad som händer.
Mina ord blir bara någon konstig röra och jag har tappat tråden, vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Ingenting alls är det nog egentligen. Jag har nog glömt vad poängen är med allt det här. Jag är kanske bara en tonåring som är förvirrad och har för mycket tankar. Jag är femton år och vet inte vem jag är. Det kanske jag har hela livet på mig att komma fram till. Jag är femton år och borde inte tänka såhär som jag gör. Jag är bara femton så det kanske går över. Tittar ut genom fönstret, ser något som får mig att le. Det kanske inte är så svårt att må bra trots allt.
Vid protesfabrikens stängsel, la du din hand på min axel och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig. Håkan ekar i hörlurarna, för att sen ge plats för Winnerbäck.
Jag sitter i ett omklädningsrum, men en unken lukt, täckt av överdoser av parfym.
Tänker på mina drömmar, när jag sover och när jag är vaken. Önskar att jag hade lite mer makt, lite mer rätt att bestämma, nu flyter allt bara på och jag orkar inte med. Jag tycker så oerhört illa om mig själv, samtidigt som jag älskar den jag är. Vill ingen annanstans än bort från allt det här, samtidigt som jag är så trygg här där jag är. Jag vill nog bara förstå varför just jag är här, vad jag gör här, i mitt liv, med mitt liv. Jag vill nog bara förstå vart och mot vad jag egentligen är påväg.
Jag har spridit lite värme
Jag har spridit lite frost
Jag är varken hjälten eller boven
Jag är bara lite lost
Alla kan prata, det går ändå bara in på ena sidan och ut på andra. Idag är jag i min egna värld, kan inte fokusera på något annat, kan inte greppa något.
Dom här väggarna rasar och jag vet inte vad som händer.
Tittar tillbaka på förra sommaren, kan inte ens beskriva hur mycket jag älskar sommaren. När man kan gå runt i shorts dygnet runt, när man tar på sig en extra tröja framåt kvällen men kan fortsätta sitta ute ändå. När man struntar i skorna när man ska gå över grus, även fast man, av så pass mycket erfarenhet, vet hur ont det gör. När man kan sitta uppe på nätterna och inte behöver oroa sig över att somna på lektionen dagen efter. När man cyklar överallt, när man kan sitta i parken och äta jordgubbar. När man kan leva utan att tänka. När man kan leva och må bra. När man kan älska livet precis för vad det är. Längtar till sommaren, oerhört obeskrivligt fruktansvärt fantastiskt mycket.
Mina ord blir bara någon konstig röra och jag har tappat tråden, vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Ingenting alls är det nog egentligen. Jag har nog glömt vad poängen är med allt det här. Jag är kanske bara en tonåring som är förvirrad och har för mycket tankar. Jag är femton år och vet inte vem jag är. Det kanske jag har hela livet på mig att komma fram till. Jag är femton år och borde inte tänka såhär som jag gör. Jag är bara femton så det kanske går över. Tittar ut genom fönstret, ser något som får mig att le. Det kanske inte är så svårt att må bra trots allt.
Kommentarer
Postat av: kajsa
"Vill ingen annanstans än bort från allt det här, samtidigt som jag är så trygg här där jag är."
- som om jag hade sagt det.
Trackback
